Idag brakade Twitter-helvetet löst igen, denna gång centrerat kring hashtaggen #smalaförtrycker . Det här är något som berör mig väldigt personligt, och därför vill jag försöka formulera mina tankar lite mer sammanhängande och placera in dem i en större kontext. Delvis innebär det att jag behöver ge mig ut på vatten där jag inte riktigt bottnar, eftersom jag är ganska ny till mer teoretisk feminism.
Jag antar att hashtaggen är formulerad som en motsvarighet till #mänförtrycker . För att peka på en struktur där deltagarna inte nödvändigtvis vill förtrycka eller förstår att det är det de gör. Självklart kom genast reaktionen "inte alla smala!", som har uppenbara likheter med det numera närmast parodiska "inte alla män!". Jag vet inte om de är direkt jämförbara. Jag har inte tänkt klart där än. Jag vet inte om man kan säga att
alla smala förtrycker, eller för den delen om verkligen
alla män förtrycker.
Den andra omedelbara reaktionen handlar om pressen på kvinnors kroppar i allmänhet. Jag är den första att hålla med om det stora problemet som finns i blicken på kvinnor som subjekt, att deras kroppars storlek och form på något sätt anses vara en allmän angelägenhet som vem som helst har rätt att bedöma och recensera. Kvinnor i alla storlekar lider av känslan av att ständigt bli granskad och bedömd och att aldrig duga. Ingen når upp till normen. Många har ätstörningar av olika slag, många har ångest och lider över denna ständiga blick på deras kroppar.
MEN! Tjockisföraktet har bara delvis med detta att göra. Som jag tolkar taggen handlar den inte uteslutande om att smala kvinnor förtrycker tjocka kvinnor. Den handlar om att kvinnor
också förtrycker andra kvinnor, utöver att män gör det. Och män drabbas också av fördomar och diskriminering pga sin vikt. När en man inom en sekund bedöms som korkad och inkompetent vid en anställningsintervju har det ingenting att göra med objektifieringen av kvinnor. Det är ett eget problem, som bara delvis sammanfaller med könsmaktsproblematiken.
Jag fick däng på Twitter för att jag drog en parallell mellan hur jag inte upplevde smalhetsprivilegiet förrän jag inte längre hade det, med hur jag inte såg någon rasism förrän vänner som drabbades av den berättade om sina upplevelser. Men jag ser klara likheter mellan de två formerna av omedvetenhet. Så länge man får plats inom normramarna märker man inte att de finns, det är först när man går för långt åt sidan som man stöter in i dem. Ofta på ett plågsamt sätt.
Jag har varit smal. Jag mådde inte särskilt bra när jag var smal, jag hade ätstörningar och upplevde mig själv som fet och oformlig. Att andra påpekade att jag var smal (och fin!) hjälpte inte, ja visst hade jag smal midja och handleder som stickor, men höfterna! Gigantiska ju! Den upplevelsen hör ihop med kvinnokroppen som allmän egendom och föremål för bedömning.
Sen blev jag tjock, delvis just på grund av mina ätstörningar. Och först då förstod jag skillnaden mellan att känna sig tjock och att vara tjock.
Att de där objektifierande blickarna försvann är en sak. Man kan till och med hävda att jag borde vara glad att slippa dem. Det är såklart inget att glädjas över att män i det offentliga rummet med blickar eller kommentarer förmedlar att de finner en liggbar. För det mesta är det direkt störande. Fast grejen är att det där bedömandet pågår ju fortfarande, det är bara det att det är betydligt färre som kommer till ett positivt resultat. Istället verkar många tänka "hm, skulle jag vilja sätta på den där, nej eeewww, gross!". Och på samma sätt som när de kommer fram till att en kvinna skulle duga för ändamålet inbillar sig vissa att deras bedömning av någon anledning skulle vara intressant och viktig att framföra. Andra kommer aldrig ens så långt som till själva bedömningen, de uppfattar mig inte som en kvinna de skulle vilja eller inte vilja ligga med, de uppfattar mig som en sak, ett neutrum, ett fetto.
Men det där är en sak, och själva bedömandet av liggbarhet är som sagt ett problem i sig.
Det jag var oförberedd på var allt det andra.
Varje dag får jag på oräkneliga sätt budskapet att min kropp inte passar in. När jag ska handla kläder vet jag att i 95% av butikerna finns inte ett enda plagg som är fysiskt möjligt för mig att komma in i. Jag är hänvisad till ett mycket litet utbud av i regel, fula och illasydda kläder som ser billiga ut, gör mig fulare än jag är, och inte alls stämmer överens med den stil jag skulle vilja ha. När jag ska gå på restaurang eller café händer det mycket ofta att jag inte kommer in mellan borden. Jag får irriterade och äcklade blickar medan jag käckt leende och ursäktande skjuter runt borden och håller in magen så mycket jag kan för att inte lägga den i någon annans tallrik. På bussen får jag inte alltid plats på ett säte. Jag är kvinna, jag är fostrad till att inte ta plats, så bara det är ett stort normbrott som provocerar - mig också. Jag sitter på sniskan, drar fram axlarna, håller andan och drar in benen så de krampar, men jag blir faktiskt inte mindre än så här. På flyget är jag en hårsmån från att behöva be om en förlängning till bältet, och i de smalaste stolarna väller jag över armstödet. Och det gäller inte bara flygstolar, stolar med armstöd riskerar alltid att vara ett problem. Jag kan inte sitta på höga barstolar pga korta och tjocka ben. Det finns toaletter som står för nära väggen, eller har pappershållare som skär in i min höft.
Stolar görs för normala människor. Utrymme beräknas för normala människor. Kläder sys för normala människor. Alltså är jag inte normal. Jag är ett freak. Någon som inte är menad att finnas i offentliga miljöer.
Och det är inte bara män som oombedda meddelar att de finner tanken på att ligga med mig motbjudande. Även kvinnor tar sig rätten att uttrycka sitt förakt för min kroppsform, och oombedda komma med teorier om vad min övervikt beror på och/eller vad jag borde göra åt den.
Och när jag nu till slut har kommit så långt att jag själv kan prata sakligt om min övervikt märker jag hur stressad omgivningen blir av det. Det här är inte främlingar som tar sig rätten att säga taskiga saker, det här är människor som känner mig och vill mig väl. Jag nämner i förbifarten att jag är fet, och den jag pratar med blir obekväm och generad och säger "nejmen inte ska du säga så om dig själv". Varför inte? Jag är kort, jag har blå ögon, jag är fet. Det är ett objektivt faktum och innehåller i sig ingen värdering. Men att prata om det gör andra obekväma. Rädda att säga fel, rädda att närma sig något så oerhört laddat och känsligt som verklig fetma. En normalviktig person kan nypa sig i en valk och säga "hoppsan, dags att börja träna tror jag". Jag kan inte göra det. Då är det inte längre lite lagom standardsjälvförakt som alla kan identifiera sig med, då är det något svårt och känsligt och pinsamt.
Det finns en elefant i rummet.
Och elefanten är jag.
Inlägg
